Va fort det har gått, läskigt fort nästan. Men jag kan inte säga annat än att jag älskar honom.
Jag vet inte riktigt vad som hände, allt kom från ingenstans. Och allt har gjort så jag mår mycket bättre idag än vad jag gjort på flera, flera år. 

Idag åker han iväg, han ska på solsemester. Jag kommer dessutom vara skyldig honom en solsemester om han lämnar en komentar på detta inlägget, för det innebär att han kommer ihåg adressen till min s.k. dagbok. "Kommer dröja år innan jag har råd med det ska jag säga dig".
Av någon anledning var jag nära till tårar när han åkte ifrån mig för bara några minuter sen, och av någon anledning ser jag det som positivt. Jag tror nämligen att det ingår i att vara nykär. 
Jag saknar honom redan och kommer göra det tills jag träffar honom igen. Det ingår det med. Som tröst ska jag äta glass hela veckan! 

Men jag kan lova att mitt goda och härliga humör inte kommer att försvinna och jag kommer inte bli sådär deprimerad som bara jag kan bli. Det vore ju löjligt om jag blev det. Därför ska jag bara äta glass när jag är ensam, för det är så jag kommer sakna honom som mest.

Nu sitter jag här i vårat nyrenoverade kök, har precis fått kontakt med en gamal vän och samtidigt myser jag i tröjan jag fick låna av älskling.

 

Livet leker nu under lovet, det kan jag inte säga emot. Men det kunde ha blivit lite fler lekar, det är allt.